Jag visade nyss några bilder från igår, men nu ska jag berätta sanningen. Bilderna talar för sej själva. Dom berättar hur roligt jag hade och delvis hur nykter jag var.
Men dom berättar inte hur min hjärna tänkte under hela kvällen.
Samtidigt som det där var det bästa nyåret jag någonsin haft var det en av dom värsta kvällarna jag genomlidit.

Kvällen började med en otroligt mysig middag hemma hos Emilias systers kompis Ingo. Det var verkligen jättemysigt och maten var hur god som helst. Men det högg en kniv i hjärtat på mej när jag såg att jag satt där runt bordet med flera glada och skrattande människor, helt jävla ensam. Alla tjejerna hade sina killar med sej, utom Ingo, för hennes kille höll på med annat och Mimmi, en annan tjej hon var nog lika ensam som jag... eller vad vet jag om det egentligen?
Undrar hur hon tänkte.

Jag vet bara hur jag kände mej, förbannat ensam. Och för varje timme som gick blev det bara värre egentligen. När vi drog oss vidare mot festen togs det kort på nyårskyssar, tjejerna fick rosor av sina killar, man drack champagne tillsammans under fyrverkerierna, dom kramade varandra och sa att dom älskade varandra. Man kunde senare se dom dansa tillsammans i lägenhetens vardagsrum och dom log emot varandra med det där speciella leendet.

Hela kvällen fick mej verligen att inse hur mycket jag saknar att ha någon. Det tog mej ett förhållande att lära mej att leva tillsammans med en kille och vad allt det innebär. Det tog mej ett förhållande till att inse att det där är vad jag vill. Jag vill inte vara ensam. Det vill ju ingen i längden, men i min ålder är det väl inte alltför många som klagar på singellivet.

Jag saknar att ha någon som jag kan ringa till och som tröstar mej på det där speciella sättet när något dåligt har hänt. Jag saknar att höra en kille säga att han älskar mej på det där sättet som betyder så himla mycket för mej. Jag saknar att gå hand i hand med någon och att somna i en killes varma famn.

Just nu när alla sitter inne i vintermörket saknar jag verkligen att ha min kille och mitt förhållande. Men jag vet ju hur det är, tar man första bästa håller det en vecka. Dom bästa bären mognar sist. Jag vet att han finns där ute någonstans.. jag måste bara hitta honom.