Förlåt

Hej *ingen glad gubbe, jag klarar inte av det idag*
Det kommer förmodligen bli en del deppiga inlägg framöver, inte så många outfits. Jag har helt enkelt ingen lust. Ni förstår säkert varför. Jag skiter i hur jag ser ut numera. Jag sminkar mej för att ingen ska se att jag har gråtit hela natten och för att ingen ska se hur trött jag är.
Men kläder orkar jag inte tänka på.

Varför skriver jag då i den här bloggen om hur dåligt jag mår ? För att tycka synd om mej själv?
Nej, för att jag behöver det.

Jag har två riktigt nära vänner- Roya och Emilia, och en frånvarande vän som nästan aldrig hör av sej- Sara.
Alla 3 har pojkvänner.

Har ni någonsin känt att om ni mår riktigt dåligt och verkligen behöver prata med någon så stör ni vem ni än ringer? Så känner jag nu. Alla dom 3 umgås med sina killar, jag vill inte dra ner dom med mina problem. Jag gråter i min ensamhet, jag tänker på hur mycket jag bara vill supa ner mej och skära armarna av mej för att jag tror att det blir bättre. Jag vet ju att det inte blir det, men just då, i det läget när jag känner hur paniken kommer närmre och närmre då gör jag vad som helst.

Jag vill så gärna ringa men jag klarar helt enkelt inte av det längre. Jag är rädd att jag snart ska stå helt ensam. Ingen orkar väl lyssna på hur jag mår.

Jag tycker inte synd om mej själv, jag vänder mej bara till min blogg och till alla er som läser den för att se om det finns någon där ute som lyssnar. Jag vet att ni ändå inte läser texten, men det hjälper mej att få skriva av mej lite.

Förlåt, men jag känner att jag måste just nu. Den här bloggen är det enda jag känner att jag kan vända mej till just nu. Här stör jag inte, här är jag inte i vägen och här får jag skriva vad jag vill.
Jag har otroligt bra vänner, som vill ställa upp. Men det spelar ingen roll vad dom säger, jag känner mej i vägen.

Jag känner mej som en jävla blodigel som försöker hänga efter dom och hela tiden försöker vara på och vara med på allt. Som om jag inte har något liv. Tja, det har jag ju inte heller. Men dom har ju det. Och det är där det blir så fruktansvärt jobbigt för mej. Jag hänger på dom som en jävla idiot och ser framför mej hur dom suckar när jag vänder ryggen till.
Jag vet att dom inte gör det, men bara känslan får mej att känna mej så jävla ... jag finner inga ord.
Men kort sagt känns det exakt som att det vore så jävla mycket bättre för varenda varelse på jorden om jag bara dog. Exakt så känns det.

Jag vill ju ändå inte leva

jag kanske inte är så mycket till hjälp, du kanske inte ens bryr dig om att läsa den här kommentaren. men jag älskar dig blogg, och jag är nog ganska säker på att jag älskar dig med, asså den person du är i bloggen. och det låter nog konstigt, men jag bryr mig om dig, även om du inte har någon aning om vem jag är. men jag finns iaf, min msn står i rutan över. för jag vet hur det är att känna sig ensam och som en igel, o jag vet att man behöver någon att prata med. så aa.. nu vet du det. kram!

jag vet att vi inte har så bra kontakt längre, men en gång i tiden var vi bästa kompisar.. Jag säger samma sak som jag sa då, det är bara att ringa, jag lyssnar alltid. Och du behöver inte känna att du tränger dig på, att du stör, för det gör du inte. Jag har ingen pojkvän så jag har all tid i världen. Det är bara att ringa om du känner att du behöver prata.

Finns här för dig gumman, du kan ringa mig dag som natt, vilket timme och minut som helst. Du hjälper mig och jag vill kunna hjälpa dig.

Du behöver inte känna dig påträngande om du känner att du vill höra av dig. För jag finns här för just dig.

<3

hej, jag kom precis in på din blogg och läste det här. och även fast jag vet att det inte tröstar (tro mig, jag vet) så måste jag bara säga att jag vet hur det känns. jag & min pojkvän gjorde slut för ETT år sen, vi var tsm nästan tre år och jag har aldrig känt så för någon, jag mådde psykiskt dåligt efter det, festade stenhårt varje helg och vissa dagar var jag så jävla nära på att ge upp. kände ingen livsglädje! min kurator sa att det viktigaste för mig just då var att hitta någonting, spelar ingen roll hur stort eller litet, som får mig att må lite bättre. det kan vara att boka bio och gå med en vän, för då har jag nåt att se fram emot osv osv. Vardags lyx helt enkelt! än idag mår jag jättedåligt över han, men idag känner jag mig trots allt starkare än någonsin! Det man inte dör av blir man starkare av! hoppas verkligen att allt ordnar sig för dig, tänk inte på döden, tänk på allt du vill uppleva istället! massa kramar <3

Det känns lite som om denna kommentaren inte kommer hjälpa, för jag är inte den bästa på att göra folk glada, men jag ska göra ett försök. För du verkar vara en super gullig tjej, och du förtjänar inte att känna så som du gör, även fast jag inte känner dig så vet jag att en massa människor där ute skulle sakna dig. Jag har själv kännt som du gör, jag har i vissa stunder bara velat lägga mig i en snöhög och dö, och kännt mig helt värdelös och ivägen. Men när man väl kommit över det där och ser tillbaka på alla mörka stunder, så blir man så jävla glad över att man lever och tog sig igenom alla de där mörka stunderna som då kändes som om dom aldrig skulle ta slut, men det gör dom, och det är då man inser hur fint livet är. Och jag är ingen expert, men jag vet exakt hur det känns att känna sig ensam och värdelös, men du är verkligen inte värdelös, du är så himla mycket värd och din blogg är verkligen bra. Jag känner inte dig, men jag vet att du är stark och klarar det här! Om du vill prata så adda min msn. Kram