Jag ville bara skriva ett inlägg till två underbara personer som är otroligt viktiga i mitt liv, och dom verkar inte riktigt ha förstått det.
På sista tiden har allt blivit så fel och hur jag än försöker förklara blir det inte rätt. Jag har antagligen sårat dom och fått dom att tro att dom inte har lyckats med någonting.
Och det är en fet lögn.

Sanningen är att utan dom två vet jag inte vart jag hade varit nu. Sanningen är att det är dom två som får mej att ens fundera över att gå till skolan, dom får mej till och med att skratta när jag är där. Det är dom två som finns där för mej när precis allting är skit.

Av dom få vänner jag har haft hittills har ingen varit som dom. Många har sagt att dom finns där och ställer upp, men när det väl gäller vänder dom ryggen till. Gör en riktig vän så?

Riktiga vänner skrattar och har kul tillsammans, bråkar om onödiga saker, gör helt sjuka grjer, sviker varandra, ber om usäkt, försvinner ett tag, men kommer tillbaka, beter sej som största idioterna ibland men.. dom finns alltid där när det väl gäller. En riktig vän kan man alltid luta sej mot när allt är som värst.

Ni säger att ni är kalla personer som inte kan visa känslor, men ni har ingen aning om vad era ögon säger och vad ert beteende visar. Hade ni gjort det ni gör för mej varje dag om ni inte hade tyckt om mej? Knappast. Ni kanske inte klarar av att kolla mej i ögonen och säga att ni gillar mej men

Roya: Du hade aldrig pratat med mej i telefon timme efter timme, om du inte hade brytt dej. Du hade inte kommit ut 3 på morgonen för att träffa mej om du inte hade gillat att umgås med mej. Du hade inte snackat om allt vi gjort som roliga minnen om du hade sett det som waist of time.

Emilia: Du hade inte åkt hem till mej sent på kvällen med cola och choklad när du visste hur dåligt sällskap jag var just då, om du inte hade velat se mej le igen. Du hade inte låtit mej ringa när som helst, du hade antagligen inte träffat mej på fritiden och du hade inte sagt allt du säger om du inte hade brytt dej. Ditt leende, dina ögon, hela du gör mej glad.

Jag är inte dum och inte långsint heller för den delen.
Jag vet att ni ibland tycker att jag är hopplös och att ni iband ger upp totalt för att ni tror att det ni gör inte hjälper.

Om ni ser det här vill jag att ni ska veta att det visst hjälper. Jag kanske inte ler hela tiden, jag kanske mår skit trots det ni gör. Men försök att se dom små detaljerna. Sömn och mat till exempel. Eller det faktum att jag kanske börjar komma 1 timmer försent istället för 3. Det går långsamt, men det händer saker hela tiden.
Utan er hade jag aldrig pallat det här, och även om ni inte vet allt så vet ni en del.

Om jag skulle berätta om allt som drar ner mej just nu så skulle ni antagligen .. jag vet inte, jag kommer inte på några bra ord. Men ni har ingen som helst användning av det. Ni vet det lilla och det räcker.

Ni kommer antagligen hata mej för bilden, men det var den enda jag hittade på er

Jag sa inte det här personligen till er för ni skulle antagligen bara fnissa bort allt då eller bli otroligt generade. Om ni orkar kan ni läsa det och ta det som ni vill.