Jag grät mej till sömns i natt, för förtsta gången på länge. Allt började så simpelt. Jag letade som en idiot efter mammas passerkort till jobbet, men kunde inte hitta det någonstans. Efter över en timmes letande gav jag upp och av utmattning la jag mej i sängen. Det var antagligen mitt känsliga tillstånd som fick mej att gråta, jag har inte sovit ordentligt på länge. Tårarna rann i alla fall, i flera timmar. Jag grät över besvielsen, svartsjukan, värjen i mina ben, mitt svaga psyke, avundsjukan, flykten och längtan efter att bli älskad på riktigt.
När jag gråter gråter jag över allt på en gång. Det är mörkrets tortyr.

Anledningen till att jag ligger kvar i sängen på morgonen är att jag inte vill gå upp. Mina dagar är en enda lång flykt från allt. Men jag flyr hellre under dagarna, låter människor förolämpa mej, såra mej, jag går hellre till ett jobb och får otroligt mycket skäll för allt jag gör, än ligger i mörkret och låter det bestämma över hur jag ska må för stunden.

Roya säger att jag börjar bli alkoholist. Jag förnekar det. Men när man är rädd för både dagen och natten och när man flyr för att slippa tänka, när man är så otroligt trött på sej själv och på att natten ger en mörka tankar med bilder av knivar och död, då är det inte konstigt att man längtar efter smaken av att se en annan person när man kollar sej i spegeln..