Premiären av Luftslottet som sprängdes
Jusste jag har ju glömt att berätta hur bion var!!! 
Först kändes det lite konstigt att vara helt ensam. Men det var egentligen bara när jag dom släppte in. Som tur var gick jag bredvid en tjej, so nog också var ensam, så det såg ut som att vi var med varandra... men eftersom vi inte sa något till varandra utan bara gick rakt på såg det nog jävligt konstigt ut. Så jag vette fan om det var "som tur var"
Skit samma, jag brydde mej egentligen inte överdrivet mycket.
När jag väl kom in och hade hittat min plats kunde jag inte låta bli att le lite för mej själv för att jag för en gång skull gjorde något ensam.
Vad är det egentligen som säger att man MÅSTE ha med sej själlskap på bion? Man sitter ju ändå bara där och snackar ändå inte med varandra. Visst är det mysigt och klart att jag föredrar sällskap, men jag kan inte precis säga att det var helt mobbat att gå ensam.
Rätt plats hade jag valt också. Helt perfekt. Jag hade reserverat på internet innan och jag kan ärligt säga att jag satt och funderade över plats väldigt länge. Bra blev det i alla fall
Självklart hade jag laddat upp för att göda mej själv också 
Premiären blev faktiskt väldigt lyckad. Filmen var bra, lite under förväntningar men bra. Men min slutliga kommentar är nog ändå att bio är bäst med rät sällskap. Rätt sällskap för mej är en riktigt mysig kille som man helst kan hålla i handen hela filmen och luta sej mot om man vill.
1. Jag gör bloglovin-byten. Skriv en kommentar med vilken siffra du blev så lägger jag till dej med. :)
2. Jag är gärna med i dagens blogg eller veckans blogg tävlingar
3. Glöm inte att man kan gästblogga hos mej och därmed sno mina gulliga läsare.
4. Fråga inte hur jag mår eller vad jag gör om du inte bryr dej tillräckligt mycket för att se att svaren i stort sett alltid är nyligen uppdaterat på bloggen.
Tack för att du tittade in och självklart ses vi väl snart igen? ;)
Det är modigt och nyttigt att kunna göra saker själv anser jag. Jag hade en relation i 5 år förut och då kunde jag inte göra ett dugg själv. När det tog slut var jag livrädd och kände mig helt "mobbad" om jag satt ensam på bussen hem från tex skolan. Nu är jag så van att jag inte bryr mig om jag gör någonting ensam. Det känns jätte skönt, och jag ser hur mycket jag har vuxit och tuffat på mig. Hade aldrig velat bli som jag var då. Idag kan jag bli förvånad över att folk reagerar på att man säger att man ska gå och träna ensam, eller när kompisar inte vågar gå in på ett nytt uteställe osv för att dom aldrig vart där innan typ. Jag tänker inte ens över det, och att åka buss ensam är det naturligaste som finns helt plötsligt. Jag tror att man själv tänker allra mest på att man är ensam. Skulle dock aldrig kunna gå på krogen ensam. Men när jag var ut sist var det en tjej där som var ute helt själv. Tyckte verkligen synd om henne och tänkte erbjuda henne att vara med oss. Men har man ingen att ta med sig så är det ju bättre att gå själv än att sitta hemma och låta livet passera förbi. kram
