Fan nu blev jag sådär dyster igen. Allt blev plötsligt så jävla mycket värre när jag öppnade paketet med klänningen.
Ni tjejer fattar säkert. Det gör nog en hel del av er killar också, men det är något speciellt med tjejer och att se på vissa saker.
Visst alla människor kan känna en viss lukt och börja sakna, men jag tror att det där med att pussa ett fotografi av sin kille och att titta på ett klädesplagg och börja gråta, är typsikt tjejer.
Jag gråter inte, men i det här fallet när jag håller i klänningen ser jag precis hur allt skulle se ut den 18:e april. Och när jag tänker på den 18:e april ser jag exakt hur det var den 18:e april förra året, och det går vidare till den 4:e april och hela april spelas som en film i hjärnan.
Jag önskar att jag bara kunde glömma, men fan det är ju helt omöjligt.
Men vet ni vad sanningen är? Sanningen är att jag egentligen inte vill glömma, jag vill inte dö, jag vill inte förlora, jag vill inte vara värdelös. Men om jag får välja mellan att lida eller tvinga mej själv att glömma och gå vidare, tvinga mej själv att dö eller förlora, då är det en lättare väg att gå.

Vet ni hur det känns att älska en person som sviker en så grymt att man inte vet vad man ska göra eller vart man ska vända sej?
När man gång på gång försöker att lita på en person som sviker förtroendet på en gång. När man så gärna vill ha en person man egentligen borde be dra åt helvete. Vet ni hur det känns att en person säger att den bara älskar just dej, det är bara dej och ingen annan. Man tror på det och plötsligt visar sej allt vara en fucking lögn?

Jag fyller snart 17, jag har levt i snart 17 jävla år, och på dessa 17 år vet jag inte hur jag många gånger jag har träffat människor som varit något men efter ett tag visat sej vara totala motsatsen.
Hur fan hanterar man det?