Hej

Min lap är fortfarande trasig men jag dras till att skriva ändå. Jag hatar att skriva inlägg utan bilder men just nu känner jag att jag måste skriva av mej.

Jag vet att många av er läsare har känt känslan av att vara i ett rum fullt av folk men fortfarande känna sej helt ensam. Och att ha så kallade vänner som aldrig håller vad dom lovar eller som säger en sak som gör en glad men sen inte alls lever upp till det, det är något jag vet att fler av er känner varje dag.
Så känner jag just nu.

Jag är helt fast i ett jäva träsk som jag inte kommer ur och jag vet inte vad jag ska göra och inte en enda människa i hela världen kan säga åt mej vad som är rätt att göra, eller vad jag borde göra. Det är något jag måste ta hand om helt själv.
As always.

Och sen oavsett vad man väljer så känns det fel. Tårarna slutar inte att rinna och det svarta hålet inom en blir inte mindre. Sen f örsöker man göra om sitt val men istället för att komma uppåt sjunker man längre ner i träsket.
Vill säga det finns inget rätt val, man blir alltid sårad på nytt.

Människor. Det är det stora problemet. Somliga rusar fram som orkaner utan att varken tänka eller bry sej om hur dom behandlar folk, andra ta deras skit och hamnar i samma träsk som jag trampar i just nu. Sen finns det en himla massa andra typer av människor, sånna som gör fel utan att veta om det, sånna som gör fel och försöker göra något åt det, sånna som tror att ingenting kan såra dom utan att dom kommer stå upp i vilken motvind som helst o.s.v. o.s.v.

Det tar aldrig slut. Skiten bara fortsäter.

Har ni någongång känt att det kanske är bättre om ni bara dör istället för att fortsätta kämpa. Om motvinden aldrig vänder om regnet aldrig slutar och om träsket aldrig blir mindre djupt, det är då det känns som att det är bättre att dö istället för att fortsätta kämpa mot något man knappt tror på längre.

Jag vet att jag trycker på självkänsla, jag vet att jag är den bland er som lär er hur man ska tänka för att må bra och hur man ska göra för att vinden ska vända. Men jag är också den av många som är otroligt ärlig. Min självkänsla är på minusskalan. Den är alltså i princip obefintlig. Och mitt självförtroende.. tja det sjönk precis.

Man tror att man klarar saker och att man alltid är så förbaskat stark och klarar sej igenom allt. Men när människor man trodde var nära sviker är det oerhört lätt att ändra den inställningen.

Here we go

Det bev ett dyster inlägg men jag vet att många av er håller med mej. Ingeting är så bra som det verkar