And the weekend.
I fredags var det en stor dag.
Speciellt för Carre, jag tog nämnligen tillbaka honom.
Nu fattar ni förstås ingenting, inte så konstigt. Det är en fakta jag inte velat nämna.
I tisdags, snart en vecka sen, gjorde jag slut med Carre.
Så konstigt var det inte. Vi bråkade mycket, han använde en ton mot mej jag inte gillade, jag började skrika på honom. Vi var väl trötta på varandra helt enkelt.
Men ärligt talat, jag trodde inte att jag skulle gå så långt som att dumpa honom.
Det gjorde jag i alla fall.
Och lite fult av mej kanske men fy fan vad han mådde dåligt efter det.
I flera dagar i streck satt han hemma och tänkte, drack, tänkte och mådde skit. Sov antagligen ingenting.
Jag gissar, vet ju hur det känns så.
Han ringde mej flera gånger om dagen och bad mej om en till chans, han lovade att bättra sej och han sa så otroligt mycket fina saker att han ofta fick mej att nästan börja gråta.
Tillslut kom fredagen i alla fall.
Jag hade bestämt mej för att vi skulle träffas då, det var framför allt för att skjuta upp Carres självdestruktiva tankar.



Jag kan inte säga att jag på fredagen tog tillbaka honom för hans skull.
Eller kan kan jag, men det skulle vara en fet lögn.
Sanningen är att för varje minut utan honom som gick insåg jag mer och mer att jag älskar honom och att det inte finns en enda kille jag hellre är med.
Han gör mej lycklig helt enkelt.
Så tycker jag, svårare var det att få Carre att tro på det.

Idag är det måndag, vi blev tillsammans i fredags och nog känns det bättre nu än vad det har gjort på ganska länge.

Kramar