Del 4. "det svarta livet på högstadiet"



Högstadiet fortsatte. Tillslut blev det faktiskt bättre.
I 8:an gjorde vi projektet "boken om mej". Där skrev jag en text om hur jag hade det på högstadiet just då.
Det var innan allt det jobbiga satte igång.
Mitt liv var då bara otroligt tråkigt och osocialt.
Men hade jag vetat vad som väntade mej hade jag inte klagat. Då hade jag glatt nöjt mej med att sitta hemma varje kväll och kolla på film, gymma varje lördagsförmiddag och vara lite halvt utstött från min klass. Jag hade nöjt mej med att sitta i min ensamhet, medan resten av alla jag visste om, umgicks och gjorde saker tillsammans.
Inte för att jag alltid ville vara med. Det var mycket dom gjorde som inte intresserade mej speciellt, men att bli förfrågad var ju aldrig fel. Jag väntade på frågan, frågan som aldrig kom.

Det svarta livet på högstadiet
Det finns perioder då man tror att lyckan alltid kommer stanna, man tror att allt ska förbli som det är, men när man minst anar det sviker allt. Allt man någonsin trott på och allt som någonsin betytt något något, allt. Allt bara försvinner och själv står man kvar och känner sej helt ensam i hela världen...

Det är den typen av känsla man skulle kunna beskriva min berättelse med.
Min berättelse är lång men går att göra kort, vissa vet om allt från början till slut, men för vissa är det inte ens värt att nämna.
När man helst bara vill glömma allt som varit och gå vidare, det är då minnena stannar och varje bild förtydligas mer och mer. Allt som en gång gjort en lycklig är svårt att släppa, och så var det för mej också.

Min berättelse mröjar djupt inne i en osäker och nyfiken person som ska börja på högstadiet. Allt är nytt. Man kunde tänka, undra och inte låta bli att fundera hur de tre kommnde åren skulle bli. En del vet jag redan och inte en minut var vad jag trodde att det skulle bli. Jag kom lycklig. Högstadiet började lyckligt, fortsatte lyckligt, blev ännu bättre, där min lilla berättelse kommer i, sen blev det värre, värre och värre. Allt var plötsligt så fel. Hur kunde något så vackert plötsligt bli så svårt och osäkert?
Osäker, jo det var rätta ordet, känslan som hela tiden fanns i magen när jag var på jakt efter nya vänner, förgäves.
Att bli accepterad, att visa vad man går för, att visa vad man vill, att visa att man finns, att visa att man är varm, att visa att man bara vill väl, var svårare än jag först kunnat tro. Alla hatiska blickar, alla iskalla ögon som bara visade en sak...

Men skam den som ger sej. Jag fortsatte, fortsatte, fortsatte... förgäves.
Allt snack om att man tillslut får tillbaka för det man gjort var bara lögn. I flera år hade jag hjälp folk som skulle kallas mina kompisar. Sånna som skulle finnas när det gällde och så vidare.
I flera år har jag gett och gett för att visa mina kompisar att jag dör för dom, att jag skulle göra vad som helst för att bli accepterad och älskad. Sanningen är att jag hjälpte andra så mycket att mina egna problem las åt sidan och sen satt jag där plötsligt, och bara kände att gränsen var nådd, ni var det dags, livet blev inte längre än så. Känslan av att kunna ta självmord utan att tveka var nära. Alla mina försök att bli accepterad. Jag kände att jag bara gav och gav men fick aldrig något. Men min envishet höll mej tillbaka. Trots att jag grät mej till sömns varje natt och trots att tankarna på ett liv som död slulle bli bättre, fortsatte jag för att bli accepterad. Plötsligt kunde någonting hända som fick en liten låga inuti mej att fatta att jag faktiskt levde, att jag faktiskt syntes.
Men känslan av att vara ensam, känslan av att vara hatad skär i en som tusen knivar.
Jag fattar inte hur jag orkade, så länge som jag förgäves försökte visa att jag ville vara med och att jag gärna anpassade mej, det är obegripligt. Men tillslut när högstadiet inte var mer än ett svart hål man gick till varje dag för att det tillslut skulle ta slut, för att det tillslut skulle leda till gymnasiet, som tillslut skulle leda till en utbildning, som tillslut skulle leda till ett jobb, som tillslut skulle börja leda till ett liv, som tillslut skulle börja ta slut, som tillslut skulle tas av döden och tillslut glömmas bort helt...
Så kändes det att varje dag se det svarta hålet och bara veta att kanske, kanske skulle livet tillslut vända. Och tillslut var det som om någon gud hört mina rop och lyssnat på dom. Tillslut efter lång tids saknad och längtan vände livet och började gå mot en bättre tid. Allt mitt arbete att få nya kompisar var inte längre förgäves. Dom iskalla ögonen började tina för att tillslut kunna pressa fram en liten glimt av kärlek. Jag vet inte hur, jag vet inte när och jag vet inte varför jag plötsligt blev accepterad. Jag känner mej accepterad och i mitt hjärta kommer alltid några namn att finnas. Dom namnen har både gett svikit men gjort mitt liv till något att var stolt över. Dom har både fått mej att gråta och skratta.
Men vissa saker måste man förlåta, glömma och gå vidare. Men minnet finns kvar. Det långa jacket ni skar med den vassa kniven kommer aldrig att läka. Det är ett sår som förlorar mer och mer blod, och inget plåster i världen kan få det att sluta.
Det kommer att fortsätta att rinna tills jag dör, mitt lik blir vitt och kroppstemperaturen sjunker mer och mer. Tillslut kommer mitt lik vara så kallt att blodet från jacket stelnar och på det sättet slutar mitt livs sorg, saknad, osäkerhet, rädsla och längtan att rinna. Och snart är allt bortglömt...

Min klassföreståndare, Göran, skrev ett svar:
- Dikten om "livet på högstadiet" är gripande och stark. Den har en fin ton och ett bra språk.
Hoppas bara att det inte är så du känner.

Jo Göran, det var precis så jag kände, och kanske till och med värre. Men jag kanske inte vill yttra allt i skrift så att vem som helst kan ta del av det. Jag gav honom ett svar, inte i skrift, inte via tal, utan i hjärnan. Det var inte långt, knappast igenomtänkt men det var precis så jag kände.
Jag tror inte att Göran hade någon aning om vilka jobbiga situationer jag skulle komma att försätta honom i senare.
Eller visste han det?
Jag tror att från hans ögon var jag bara en helt vanlig, glad tonårstjej. Jag hade tränat kickboxning sen flera år tillbaka, hade en trygg famil, och jag såg inte alls ut att lida.

Idag, ett år senare, tror jag att Göran har lärt sej att se längre än bara till de leende läpparna...

Kommentarer


1. Jag gör bloglovin-byten. Skriv en kommentar med vilken siffra du blev så lägger jag till dej med. :)

2. Jag är gärna med i dagens blogg eller veckans blogg tävlingar

3. Glöm inte att man kan gästblogga hos mej och därmed sno mina gulliga läsare.

4. Fråga inte hur jag mår eller vad jag gör om du inte bryr dej tillräckligt mycket för att se att svaren i stort sett alltid är nyligen uppdaterat på bloggen.

Tack för att du tittade in och självklart ses vi väl snart igen? ;)


Skriv några söta rader snäckan:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail: (bara jag ser)

din blogg:

dina söta rader hära då:

Trackback
RSS 2.0