Det finns bara en sak jag hatar mer än att vara ensam och det är att känna mej ensam. Att vara ensam ibland kan var rätt skönt, men att känna sej ensam och övergiven det dödar mej.
Under 1 år har jag inte varit ensam, men nu ska jag plötsligt stå på egna och helt ensamma ben igen. Jag har ingen aning om vad jag ska göra eller vart jag ska vända mej, jag har bara bestämt mej för att den här gången tänker jag inte falla. Jag tänker inte gråta mer och jag tänker inte lägga ner tid på att sörja det jag förlorat.
En sak har jag verkligen lärt mej under året som gått, jag är långt ifrån felfri och det är mycket jag måste jobba på, och jag har redan börjat.
Det finns mycket jag har gjort fel, men jag har försökt bättra det, försökt att inte göra om samma misstag och försökt att bättra mej och inte göra några misstag alls.
Men precis som alla andra är jag bara människa.
Jag har gjort mina tabbar och nu står jag här.

Jag tänker inte säga att mitt liv är slut nu, för det är det inte.
Det har bara börjat och jag är redo att ha kul, att bli glad och ta för mej av allt jag fått stå emot under året som gått. Jag vill göra allt jag missat och träffa människorna som jag förut inte ens fick titta åt.

När man sätter allt åt det hållet känns det helt okej att vara singel igen.
Men tanken på allt jag förlorade när dom tre orden las ut väger tyngre, och om fick jag bestämma över mitt liv just nu skulle jag bara göra allt bra igen och ge mitt liv en möjlighet att bli bra tillsammans med personen jag älskar..