Att börja 7:an var till en början helt okej. Men sen blev det bara värre, värre och värre.
Vällingbyskolan, helvetet på jorden, var skolan jag tvingades gå till varje dag i tre år.
Jag visste att högstadiet kunde vara hårt, men att det skulle vara så förbannat kallt kunde jag aldrig ana. Att elever kunde vara så iskalla, själviska och rent av onda, kunde jag aldrig föreställa mej. På högstadiet möttes jag av namn som jag aldrig kommer glömma, Carro, Sofie, Hampus, Victor, Elin, Victor, Matte och Ahmed var några av dom.
Jag ska inte heller glömma dom som jag först tänker berätta om. Carro, Malin, Hanna, Dennen, Sara, Johanna, Ylva, och Elli. Ni åtta har gett mej tårar jag aldrig kommer att komma över helt.
Hur dessa tjejer kunde såra så mycket i 7:an, var nog mer än de kunde ana.
Mitt problem i 7:an var att jag inte var som alla andra i min klass. Jag började sminka mej och brydde mej mer om mitt utseende. Jag gillade att shoppa och var intresserad av killar. Det var helt fel. Så fick man helt enkelt inte vara. Dennens lag gälde. Hon sa att smink var töntigt, och så blev det. Ingen av tjejerna i våran klass använde smink. Det berodde nog mest på rädsla. Dom följde dennen som fattiga efter miljonärer.
Dom gjorde allt hon gjorde och allt hon sa åt dom att göra.
Ganska snabbt hade hon programerat om deras hjärnor totalt. Hon styrde dom som robotar och minsta vink lydde dom. Det var läskigt att se förändringen, deras respekt för henne och hur strängt dom lydde henne. Dom hade verkligen ingen egen vilja, och så mycket visste jag om dennen att de säkert inte fick säga vad det tyckte heller. Om dennen någongång blir stadsminister i Sverige, kommer vårt kära land att bli en diktatur.

Alla tjejer i min klass höll ihop i ett gäng, med dennen som ledare, alla utom tre. Dom tre som var kvar började jag vara med och det var faktiskt riktigt kul till en början. Men efter ett tag passade det inte riktigt mej. Jag vill ha mer, och dom gjorde inget annat än satt i korridoren och käkade godis. Ingenting för mej i längden. Jag gjorde tappra försök att få vara med dom som lydde under dennen. Dom spelade kort och lekte på rasterna. Då och då kunde jag vara med för att fördriva tiden. När dom spelade kort fick jag tydligen inte plats, dom var ju redan så många. Sara kunde komma precis efer mej och hon fick minsan var med.

Jag satt hemma och pratade med pappa om hur ensam jag var och hur otroligt utstött jag var. Ingen ville veta av mej i min klass. Tjejerna ansåg att jag var för annorlunda helt enkelt. Jag använde ju parfym.
På den tiden, precis i början av 7:an var allt ändå rätt okej. Mer än att jag satt hemma ensam varje helg, och varje kväll, för att ingen ville veta av mej. Jag grät mej till sömns på kvällarna för att jag var så otroligt hatad.

Trots att jag då mådde psykiskt bra , grät jag. Och då hade jag ingen aning om vad som väntade mej. Att dessa tårar bara var en början på ett helt hav som skulle strömma ner längst mina kinder varje kväll, att jag skulle behöva vända på kudden tio gånger om innan jag kunde sova, att jag skulle kolla på klockan varje kväll och räkna timmar. Se timme efter timme gå och tillslut somna av huvudvärk och utmattning runt 03.30.

Nej, på den tiden hade jag ingen aning om hur många problem som väntade på att kasta sej över mej. Men det tog inte lång tid innan dom första började närma sej mej. Redan när dom första tårarna letade sej ner längst mina kinder tog problemen ett litet steg emot mej...